Eftertankar

Förhoppningen jag när: Industrin ska varva ner, 24-timmars samhället ska avvecklas, det ska vara släckt på nätterna så att folk kan sova (människor är dagdjur). För att försörja sig ska man inte jobba mer än 20 timmar i veckan utanför hemmet. Vi ska inte gräva upp allt som finns under ytan så fort som möjligt, vi ska ta hand om det som redan finns tillverkat, så att det varar längre. Vi ska inte bygga klart tunneln genom Hallandåsen. Den kanske kan bli DRD (Dry Rocket Deposit) för kärnkraftsavfall i stället? Underhållsarbeten ska löna sig genom att man slipper att tillverka nytt. Vi ska transportera på vatten, det tar lång tid, men det gör inget, tid är inte pengar.
Man kan inte äta pengar.
Jag minns att det var populärt en tid att kalla industrin närande och offentliga sektorn tärande. (Tidigt 90-tal?). Det förhåller sig ju precis tvärtom, tycker jag nu. Vi är väl alla offer för hjärntvätt, av och till.

Jag håller på att smälter all ny information efter att ha deltagit i en internationell konferens om Kärnkraft - från gruva till avfall
i helgen som gick.
Det var härligt att träffa så många männiksor som inte leker struts, utan vågar se den stora faran som kärnkraftslobbyn leder oss emot.
Ett citat som bitit sig fast: "I Frankrike är kärnkraft inte industri, det är religion." sa Véronique Marchandier, som arbetar för nedläggning av kärnkraften i Frankrike. Vad sägs om att hitta tritium i champagnen? Strålande framtid?